Denna text skrev jag den 20e november 2008, några år efter att vi köpt Amanda som min första häst. Jag bestämde mig, när jag vek ihop pappret, att jag inte skulle öppna det igen förrens dagen var kommen då hon inte längre fanns. I söndags var det tyvärr dags att ta fram pappret igen. Hon föll ihop under sit favoritträd i hagen och förblev där.

 

Har aldrig gråtit så mycket i hela mitt liv. Grät från jag vaknade och fick veta vad som hänt, grät hela dagen, i bilen in till jobbet, på jobbet, i bilen påväg hem, innan jag skulle sova...Ja hela tiden.

 

Vi begravde henne i hagen i förrgår. Det enda jag kunde tänka var att detta inte är sant. När fan ska jag vakna ur denna mardröm. Det var så fel att se henne nere i gropen. Att se henne sakta täckas med jord, för att sedan inte se henne mer....fördjävligt.

 

Att höra Ivorys gnäggningar efter henne ute i hagen får mina ögon att tåras varje gång. Hon kommer inte svara dig. Aldrig mer. Att gå till stallet på morgonen för att släppa ut Ivory och Flashy, öppna dörren, och inte mötas av Amandas godmorgon-gnäggning som hon alltid gjorde, utan istället bara se hennes tomma box, får magen att knyta sig.

 

Tack för alla åren Amanda. Nästan 10 långa år. De har bara rusat förbi. Våra barbacka-turer i solnedgången, simturer i Stamsjön, galloprace med andra hästar, och de mysiga stunderna när jag kunde stå och borsa och fläta din sagoman i timmar kommer jag aldrig glömma.

 

Vet inte ens hur jag ska avsluta detta inlägg. Finns så mycket att skriva om dig. Kort o gott har du varit bäst. Bara så jävla bäst.